Vi kan ge enskilda ledare stöd för att göra rollen lättare och mer attraktiv, så att fler vill bli ledare. Men det räcker inte. Det är dags att sluta betrakta ledare och medarbetare som väsenskilda, och istället se dem som varandras medarbetare.

”När vi på Ledarna frågar unga om de vill satsa på en karriär som chef tackar nästan hälften nej. Det som skulle kunna få dem att ändra sig är mer stöd och en starkare uppbackning från företaget.”, skriver Annika Elias på ledarna.se idag.

Gott så.

Vilka är ”företaget”?

Men min fråga blir – vilka är det som är ”företaget”? Vem är det som ska backa upp de unga ledarna? Andra ledare? Coacher? Styrelser? Missförstå mig rätt – stöd, träning och utbildning är jättebra och jätteviktiga insatser. Men det är inte ledarens vardag. Det räcker inte för att göra ledarrollen mer attraktiv.

Ledare ska ”kunna se och bekräfta varje medarbetare och locka fram den bästa prestationen” skriver Elias. Tänk om medarbetarna skulle förväntas göra detsamma för sina ledare?

(Jag ska) se och bekräfta varje (ledare)

och locka fram den bästa prestationen.

Stödet skulle komma i vardagen, i konkreta arbetssituationer, i verkligheten och verksamheten. Där gör det mest nytta, där är lärandet störst, och lösningar på problem sannolikt till större gagn för de projekt eller uppgifter ledare och medarbetare ska lösa tillsammans. Och individens utveckling i en specifik roll – i det här fallet ledarrollen – blir en gemensam angelägenhet.

Föråldrad idé om ledarskap

Tanken om att stödet till ledaren måste komma någon annanstans ifrån, än från dem hen arbetar närmst, bygger på en märklig, föråldrad föreställning om att medarbetarna själva inte skulle kunna utgöra det stödet. Och på en lika märklig och föråldrad föreställning om ledarskap, där ledaren står lite ovanför/utanför den grupp hen verkar i, eftersom stödet inte kan sökas där, utan ska komma någon annanstans ifrån.

Man ska alltså prata om och inte med varandra, helt enkelt.

För mig är det här en tankevurpa.

Och tvärtemot vad forskningen visar är bästa vägen till en produktivt team.

Ledaren ska agera i, men inte vara en del av det mänskliga, sociala sammanhanget, medan medarbetaren förväntas vara i behov av just det – ett mänskligt ledarskap, där ledaren är en del av sammanhanget.

Ledarskapet en uppgift av flera

I en tid när individen är stjärnan, alla är talanger och ökat inflytande och transparens blivit honnörsord, krävs team som arbetar tillsammans på nya sätt. Team där det finns en respekt och förståelse för olika behov, egenskaper och uppgifter. Ledarskapet är bara en uppgift av flera. När ledaren blir en del av teamet, blir gruppens utveckling en gemensam sak. Då börjar det hända grejer.

Det är dags att ta död på föreställningen om att ledare och medarbetare är väsenskilda. Det är dags att låta ledare och medarbetare bli varandras medarbetare.

Då tror jag att fler kan få det stöd och den uppbackning de behöver. Då tror jag att fler vill bli ledare.