I den mycket bra artikeln ”Det är vad chefen gör som räknas” skriver Andreas Lökken om vikten för ledare att engagera sig i sina medarbetare för att de i sin tur ska öka sitt engagemang i relation till organisationen, uppgiften och ledaren.

Men chefen är också också en människa, en del av samma sociala sammanhang och beroende av fungerande relationer för att själv kunna känna – och ”öka sitt eget engagemang.”

Grunden för resonemanget i artikeln är att ”Människor har inte några relationer till organisationer – dom har relationer till människorna som finns i dem”. Det är sant och vackert så. Problemet, som jag ser det, är den slutsats som Andreas drar tillsammans med de författare han hänvisar till: att det endast ”är vad chefen gör som räknas.”

Missförstå mig inte nu – jag är väl medveten om att ledarens roll är mycket viktig i dagligt arbete såväl som i utvecklings- och förändringsprocesser. Men jag är inte lika övertygad om att det bara är chefen som har ansvar för att kommunikationen och relationerna ska bli bättre.

Tänk er exemplet med en ny chef. Hur bemöter vi henne eller honom? Om medarbetarna väntar på att se hur hen beter sig utan att själva försöka skapa ett klimat som föder det engagemang som de själva behöver, fördröjs processen, chefen måste vara stark, uthållig – och ha bra stöd i ex. ledningsgrupp, eller någon annanstans. Är alla chefer starka och uthålliga? Är det den ledarkulturen vi vill uppmuntra? Har alla chefer så bra stöd någonannanstans att de kan bortse från vad medarbetarna tycker?

Chefen är också en människa. En människa med relationer med andra människor, som också omfattas av Levinsons teori om organisatorisk reciprocitet? Alltså

“vad än din organisation utsätter dig för, så tenderar du att svara med samma mynt. Om du får en låg grad av stöd från din arbetsgivare så kommer du att reducera din emotionella investering i arbetsgivarens verksamhet.”

I chefens värld måste det ju gå att översätta till att relationen till medarbetarna är en del av ”organisationen” och att chefen kommer att ”reducera sin emotionella investering” om hen får en ”låg grad av stöd” från sin omgivning?

Alltså, tänker jag, är det klimat som gynnar den typ av relationer som skapar engagemang ett delat ansvar, inte bara chefens. Vi behöver ge varandra möjlighet till engagemang genom bra relationer.

Chefen är ingen supermänniska. Hen verkar i ett socialt sammanhang och är en del av de relationer som finns på arbetsplatsen. Och medarbetaren är inte en underordnad som alltid avvaktar chefens göranden och låtanden, så som de ofta framställs i främst amerikansk managementlitteratur. Men mer om just det, en annan gång.

Efter mina tillägg vill jag avsluta med att citera Andreas, för jag gillar som sagt både hans text och hans poäng:

”Men om du faktiskt bjuder till och gör ditt bästa, så är oddsen goda att dina medarbetare (eller kollegor) kommer att göra detsamma. Och deras engagemang kommer att öka i förhållande till dig och er grupp.”